Det är typiskt att saker förändras när man verkligen antagit att det är på en nivå. Eller jag ska se ifall jag kan beskriva känslan;

När någonting är naturligt och självklart ouppnåeligt så börjar man leva i den verklighet man är förpassad till. Som att sukta efter Firebird, eller Jonathan Davis eller kakburken uppe i skyn, allt det man vet att man inte får lär man sig leva utan. När man inser att man är inom räckhåll för något av dessa ouppnåeligheter förändras alltihop och man förstår att man kunnat ta tag i det för länge sedan och verkligen fått allt som man förut känt att man behövt. Nu undrar man om det är värt att förändra ett levnadssätt, eller om man helt enkelt ska nöja sig och acceptera hur läget är. Jag vet inte.

Men läget är för "inget riktigt hem", för "extra upptagen" eller för "lite nedbruten". Situationen är ohållbar, som någon sa en gång. Det kanske är ett sant påstående, men ifall det man önskar att man hade är ohållbart, det man vill leva med - leva i - vad är då hållbart? Ingenting.

Jaha, men vafan. Jag är helt extra superdum i huvudet idag, och klockan sex ska någon bjuda mig på en kafka (kaffe + kaka) och jag... vete fan. Det här är helt crazy. Onödigt glad, men onödigt allt annat också. Väldigt överdrivet.

Något som är lite jobbigt och som har varit lite jobbigt på senaste är att Isabell bara har en nyckel till huset, vilket egentligen inte är ett problem men jag måste ha någonting att klaga på.

Sett på Nalles premiär idag, "Sandlådan", och jag tyckte om det fastän jag tappade intresset någonstans i mitten. Dessutom visste jag redan början, mellanspel och slut redan innan. Det roligaste var att alla Nalles kompisar dök upp, och att de var glada.

Annars har jag gått till skolan utan synbar anledning, jag har försovit mig förbi den enda lektionen jag hade och sen har jag suttit i två timmar och har egentligen mest sett på Helenah medan hon löst korsord.

Så en totalt värdelös post var det här. Inatt blir det SH2, det är bokat. På torsdag åker sambo till huvudstaden, och jag vet inte när hon kommer tillbaka. Det blir nog bra.

Puss.

IDAG har varit en sån sjuk jävla söndag. Har varit hos Daniel och verkligen rökt, ett paket bara till mig och jag var där i två timmar typ, och hälften av tiden rökte vi inte.

Har fikat med tre män på J, en Per och Isabell, det var riktigt chill. Vi satt och kombinerade olika former av fika till obsceniteter, det var mycet spännande. Efter det kom jag hem till mamma och bestämde med möda vad jag skulle ta med mig hit, och nu har vi städat i två timmar. Städat? Svabbat, sugit, diskat, förflyttat, svabbat med, hållt på med tyngdlyftning med mera. Nu har vi kollektiv ryggvärk.

Egentligen städar Isabell fortfarande, men det ser ut som att jag skriver något mer viktigt än det här. Så. PUSS

Förlåt, jag lovade något konkret.

I fredags tog vi bussen till Tippgångens krumma hus och blev fulla hos en person som kallas och kallar sig för Inzane fastän han heter Jonas. Vad är det för fel på "Jonas"? Anyhow. Det blev lite sillsittning i soffan och chillsittning i nybekantskap på 29 års lägenhet. Och det blev en Camel eller två, mysigt och helt sweet. Ganska jävla DUMT men ändå ändå.

Vi tog en taxi in, jag och sex andra människor, och detta kostade oss cirka tjugo kronor per skalle vilket i sin tur innebar att vi tjänade på att åka taxi och inte buss. Det kändes jävligt rätt.

Isabell lyckades throw en efterfest, som vi somnade efter, fast jävligt mycket efter. Det var jag, Blällerl, och alla tre på J, men inte Jonas. Det var fint, sen ringde någon mitt i natten och berättade att de skulle komma hit, och klockan var ju halv fem och vi sa okej sen somnade vi om. Ingen Kjellström eller Strålman dök dock upp, fast om de gjort det hade ingen öppnat eftersom vi sov!

Vaknade halv tio av att någon av oss tre i sängen gick upp och det var inte jag. Sen hade jag jättemycket plats och sov som en liten gris i någon timme innan nyss uppgångna person kom och propagerade för frallor och mjölk. Det fick mig att tänka på kaffe och vips så hade jag släpat upp alla i den sängen. Sen mådde några dåligt och sen tittade vi på Cartoon Network, sen åt vi skitmycket pizza, kom hem ifrån pizzerian, tog en kafka och så hade vi en släng av världens bästa powernap. Det var verkligen bäst. Sen drack vi öl, åkte till Inzane, återvände till stan, till Moses och är drack vi skitmycket kaffe och jag var konstant rädd för att få mynt på mig eftersom gänget spelade krona. Hallå eller.

Konkret, simpelt, monotont och ointressant, kan det bli bättre?
Jo.

Idag är det Placebo på alla möjliga sätt. Placebo och tankar som snackar skit om varandra. Som en vanlig söndag. Hemköp ska besökas och där ska vi köpa hårfärg så att jag kan tvätta håret utan att det blir himla konstigt. Jag är jävligt dyr nowadays känner jag.

Helgen har vi inte gått igenom ordentligt ännu, men det är första gången på ett tag som jag haft ensamhet och ro att berätta någonting mer konkret än förut. Eller ja, konkret för mig och dum-i-huvudet för dig. Så går det till.

Funderat en del på olika individers betydelse för gruppen, och detta resulterar då i att jag sitter och tänker på mig själv mestadels, men det går ju lysande för mig. Har inte varit hemma sedan torsdag, vilket hittills mest resulterat i ett ovanligt begränsat urval kläder, men annars har det inte märkts någon direkt skillnad. Isabell dras med mig så mycket hon och vi orkar, och jag drar hit folk. Som igår då tre stora män helt plötsligt var här hela dagen, efter att ha sovit här och typ varit här jätteintensivt.

Men jag vet inte, det verkar funka och folk är sällan rädda för att ta upp den typen av problem med mig då det är lätt löst.

Det här med individens betydelse för gruppen är ganska viktig känner jag, det är något som blir mer och mer aktuellt i och med en del dispyter och händelser som nämnda grupp upplevt och upplever, och det finns personer som jag känner lätt kan kollidera på grund av mig och kontroverser som kan skapas. Inte allt på grund av mig, men med lite hjälp så går det mesta eftersom jag är dålig på att ta sida eftersom man måste se situationen ifrån bådas sidor. Det är alltid social grupp vs. två personer, som också varit en stark komponent förut. Jag vet inte riktigt hur det kommer gå, men om det slutar som jag vill så ska alla helt enkelt vara glada. Inte den djupaste eller mest givande slutsatsen någon hört ifrån mig, men jag känner att alla som är i den här deprimerande tidsåldern måste få känna hur det är att vara riktigt glad. Alla är så jävla dåliga egentligen.

Kanske man skulle bada.

Mer? Jag har skapat mig ett komplex. Jag har komplex för knän, inte bara mina egna utan allas, men det är ett gammalt komplex. Det har inte påverkat mitt liv eller någon annans (vad jag vet) men nu har jag skapat mig ett ålderskomplex som innebär att alla andra är så jävla gamla. Det är grått hår i tinningen-gamla, och jag flippar verkligen ur. Flipp flipp flipp. Även om det är en riktigt rolig historia så känner jag att jag gräver min egen grav. Det är inte knän det här liksom.

Så en placebochock hade jag inte tackat nej till må jag säg, må jag säg.

Duscha. Känns som att det är dags, tvätta bort helgen och det där. Sa jag att jag varit här sedan i torsdags? Var det onsdag kanske? Jag minns inte. Ska backa i bloggen.

Annars puss och kram.

Funk, jag hatar barn...

Jag har jobbat så att jag dööör, och fan sex timmar på jobbet är vekligen som hundra sorger och elva bedrövelser. Fast jag fick kaffesms så det var ganska okej efter de första tre timmarna. Eller fem eller tolv.

Det var ganska många trevliga människor som jobbade idag, men ingen som man sprang och hälsade på i extas. Jag kunde lika gärna hälsat på Hemköpskillen med större extas, och han suger ju.

Annars så. Mamma bad om ursäkt, även om det var jag som went berserk. Bara det gör mig skitarg. Pratade med pappa om det idag också, och han tyckte att jag gjort rätt. Fy fan vad gött det kändes! Pappa är min gud.

Öööh, nej du. Lite slö i huvudet. Gjort Mediebarometern idag, där man ringer folk och säger att tjena jag ringer på uppdrag av Kulturdepartementet, jag vill snacka om dina medievanor. "Nej" FUCK YOU FUCK YOU FUCK YOU "Kan jag höra av mig en annan dag?" FUCK YOU FUCK YOU FUCK YOU "...helst inte." FUCK YOU FUCK YOU FUCK YOU "Okej! Tack ändå" FUCK YOU FUCK YOU kill me kill me

Det är ett fruktansvärt jobb. Fast det är nästan värre när de svarar! Ysch. Ysch säger jag.

Idag är det helt lugnt, jag ska jobba klockan tre. Fått ännu fler "hur är det med dig"-frågor, utan att de vetat om omständigheterna, så jag känner mig uppskattad.

Tyvärr är det så kallt här att om jag känt för stark uppskattning hade universum imploderat.

Trött i skallen, sovit för lite och väckts för mycket. Jag vet inte riktigt varför Isabell tyckte att hon behövde väcka mig, men det är okej.

Dessutom hör hon mycket väl i sin säng att jag knapprar på hennes precious och lyssar på musik, så egentligen har hon rätt att väcka mig hur mycket hon vill. Fast det säger vi ingenting om.